äntligen börjar vi få till det...

Ute och red med Ella o Emilia i går kväll efter Annas dressyrtävling (hon kom 4 i lättA3, andra gången hon vävlar i den klassen!).
Speedy fick gå först som vanligt, det är jättebra för henne att träna på det. På andra sidan stora vägen har man satt upp nytt staket för fåren, de gamla rullarna ligger kvar samt någon vit plåt eller dyligt. Tror ni hon var rädd? Hon darrade, gick på tvären men tog sig förbi, jag petade lite på rumpan, pratade lugnande och skänklade på, o si vi kom förbi. Vi gick samma väg som för någon vecka sedan men det var mycket mindre läskigt. Dock går hon på tårna, böjer fint på nacken och får en väldigt fin gång, att gå avslappnat på lång tygel, som när Queen är med, det är långt borta.
Väl framme vid Kvarntorpsbanan, travade vi mest och det gick riktigt bra att gå på tygeln, äntligen fattar jag var mitt jobb ligger och jag börjar känna av när hon försöker smita genom att sakta av eller släppa bettet. Till och med Anna som är kritisk mot mammas försök tyckte att det såg bra ut. Ute på långturer har det gått rätt bra att gå på tygeln tidigare, men på banan blir det ju ett annat jobb, svettigare liksom!

Det känns bra att vi börjar komma ett steg vidare, tycker vi stått och stampat ett tag. Tänk för två år sedan tog jag mig inte från stallplan på egen hand och så fort hon skuttade till ramlade jag av- så även för gamla kärringar går det framåt!

tacksam över livet

I går var jag ute och red med mina dotterdöttrar igen. Det är så bra för Speedy att få gå först och inte ha Queen att luta sig emot. Nu är ju allt förändrat oxå i olika gröna nyanser där alla möjliga farligheter kan gömma sig. Så det var en del tvärvändningar, backningar mm, på ett ställe fick Anna leda oss, det stod två "suggorframför oss, ett litet grönt hus vid sidan om och en motorcykel varvade. Hade vi varit själva så hade vi ju kunnat stå där och nöta, men nu var det två småtjejer och en liten kille i en vagn som skulle med, så Anna fick bli draghjälp. Efter det så gick det framåt hela vägen, om än på snedden emellanåt. Nu har jag lärt mig att känna in Speedy när hon är orolig och börjar spänna sig, så jag kan gå på innan hon varvar upp för mycket. Vi gick i alla fall genom skogen till Kvarntorpsbanan och där dresserade vi. Jag förstår alltmer hur det ska kännas när Speedy bjuder ärligt och tuggar på bettet och att jag inte kan åka snålskjuts utan måste lägga till skänklarna ordentligt. Vi är på väg dit vi ska utan extra bett och tyglar mm, det känns bra.
Jo precis i början av våra ridturer måste vi gå över en stor väg och plötsligt kom det för mig hur det skulle vara om en bil i hög hastighet körde på oss och jag blev förlamad eller dog. Om den dag som jag just levt med min häst mina barn och barnbarn aldrig skulle komma tillbaka. Dagen kommer ju inte tillbaka men jag har ju just nu fri tillgång till allt detta o ändå gnäller jag ibland och undrar över livskvalite´. Så svårt att hålla detta levande, att vara tacksam över det fina man har och låta det genomsyra sin dag.

miljöträning på tidigare ej beträdda nivåer

Anna tävlade idag så jag red ut med småtjejerna och mamma fick gå bredvid med Lana. Ella på Filur, Emilia på Alexandra och så jag på Speedy. Vi skulle bara rida i skogen, det är bra för alla, stora som små, att rida ut. Jag var väldigt rädd i början och trillade av upprepade gånger innan jag lär mig hantera Speedy när hon svänger runt på en femöring. Nu kände hon allvaret i att gå först, en mycket spänstig gång, inte alls som när vi larvar efter Anna o Queen. Det här var på allvar, kort tygel hela vägen för att kunna balansera upp eventuella svängar "helt om". Dom kom när stigen tidvis blev sank och vattensjuk, men nu vet jag ju hur jag ska hantera Speedy och även min sits så det gick jättebra. Det var väldigt bra för mej, för jag fick ha rumpan djupare i sadeln och hälarna ner annars hade jag nog inte rett ut det.
Tjejerna då? hur gick det för dom? Superbra; båda redde ut all problem och i ett dike, som Speedy inte ville gå över fick vi draghjälp av Emilia och Alexandra.

En fråga till en del av er ute i hästvärlden, skulle ni fortfarande vilja ha vintermössan på er, gå in i ett mörkt hus när solen står högt på himlen och inte få kommunicera med er flock annat än genom en glasruta. Skulle ni acceptera det om det var för att inte smutsa ner håret och för att ni inte ska få några sår!!!!! Det är djur vi pratar om, som tyvärr inte kan protestera mot okunnighet.

Idag

var det dags för skoning av alla hästarna, vi har världen bästa hovslagare, kunnig och trevlig. Efter det packade vi in vintertäcken, ett vårtecken så gott som något. Nu är det skönt för hästarna att få rulla runt i leran och skrapa bort gammal vinterpäls och låta den nya pälsen få lapa sol.
I kväll ska Anna, Helen och min nya medryttare (hoppas jag) rida ut. Jag o Speedy får ta oss en tur på banan på lördag efter att jag varit med Anna på hopptävling i Askersund. 

en underbar vårridtur

Idag red vi ut med Anna och Queen på en långrunda, 1,5 timma mest trav och galopp. Speedy gick fint på tygeln så gott som hela vägen, i galoppen talade hon om att hon inte tänkte göra det dock. Men annars var hon fin och avslappnad hela tiden. Lite rädd för några nedfallna träd och ett vitt staket, men vem är inte rädd för sånt*B*
Hon har riktigt bra kondition, bara lite svettig på halsen. Det var så mysigt efter den senaste tidens konstigheter.

händer inte så mycket

Det händer inte så mycket i vår lilla värld just nu. Regnet förstör det mesta och jag är för lat att ge mig ut i regn
o rusk alltför mycket.
Speedy har drabbats av "våryra" eller fått för mycket havre eller både och. Hon har i alla fall inte varit den där snälla hästen som jag litar på i vått och torrt. Inte kunnat stå still, galopperat som en galning, nä inte riktigt, men lite svår att styra har hon varit.
Efter förra ridturen på banan bad jag Anna dra ner på havren och om det var det, eller något annat har hänt i hennes lilla huvud vet jag inte men igår var hon min lilla goa tjej igen.
Vi fick använda grusvägen utanför huset för på banan var det översvämning och det gick så bra, vi övade kort trav med nedsittning, provade skänkelvikning i trav, halt o back utan problem. Det var så himla kul och kändes så skönt, i morron blir det nog en tur ut i det fria med Anna och Queen, som förresten kom trea, idag, i ett dressyrprogram de aldrig ridit förr: Grattis på er!

fux sto brunstig

Tja vad ska jag säja; Speedy är brunstig mest hela tiden, större delen av svansen har hon skavt av från att ha haft en riktigt fin svans har hon nu några tunna långa strån resten är ca en halvmeter.
På grund av arbete och dåligt väder hade jag inte ridit sedan förra måndagen och Anna har haft henne med som handhäst en gång under veckan, så lite får jag väl skylla mej själv, men hon brukar ändå kunna ta det lugnt.
I går när jag red, efter att jag varit med Anna på en lyckad dressyrtävling, busade hon och vägrade det mesta i stort sett hela tiden. Vi har bommar som ligger på 20 - 30 cm, dom hoppade hon över istället för att kliva, som hon brukar göra när matte sitter på. Jag som inte vill göra det minsta hopp och som dessutom var oförberedd kom ur obalans gång på gång. Till slut lyckades vi trava över efter att jag som ett mantra upprepat "trava" hela vägen fram.
Jag förstod rätt snart att här gäller det att vara envisast och jobba henne trött. Så för att få igång en bättre bakdelsaktivitet, det kan vara jobbigt på vår lilla bana, satte vi på henne halsförlängare. Hon protesterade, skulle galoppera, vägrade stå still, dansade runt, slog upp med huvudet, men jag var riktigt envis. Innan jag gav mej skulle hon ge sig och vara riktigt trött. Efter en stund tog vi bort snodden och jag slet med att ändå få hennes bakbenen att jobba och min rumpa att sitta ner i sadeln. Efter en och en halv timme började hon äntligen lyssna på mig och jag var nöjd, som avslutning fick hon galoppera flera varv, på volt i vänster galopp. Vårt favoritvarv, det andra har vi fortfarande ingen lycka i så det får Anna träna på när hon har tid. Det gick i alla fall väldigt bra, lugnt o samlat. Efter en kort skritt på vägen, på lång tygel, där hon plötsligt skulle vända 180 grader, så satt jag av, gav henne de obligatoriska morotsbitarna och berömde henne. Vi var lika svettiga o trötta båda två när vi kom hem till stallplan.
Jag undrar om hon känner sig lika mörbultad som jag idag. Egentligen skulle jag vilja ta en lugn tur i skogen idag men rida ut själv, en hel runda, med min lilla älskling det drömmer jag inte ens om att få till. Vi får ta banan, eller kanske en promenad med grimma bara.... Vi får se.